Vem är det mest synd om nu då?
Mycket tid ägnas åt att skälla, gnälla, uppfostra och vädra åsikter. Så har det alltid varit, däremot har väl möjligheterna förbättrats med Internets inträde i Cyberrymden. Skvaller och intriger blev fplötsligt offentliga.
Teknisk utveckling går inte att stoppa, försök. Bortsett från Corona-pandemi var travbanorna i ärlighetens namn rätt tomma redan före Corona-utbrottet, eller hur. Som otrogen, med ett ben kvar i galopp, kan man utan att ljuga påstå att betydligt fler besöker galoppbanorna. Travbanornas publik, består av närmast sörjande och de sista entusiasterna, som går att räkna utan kulram.
Hovtramp/Lasse - segerglädje med Magic Tonight 2015
Hur man ska locka folk till travbanorna med konkurrenter som ATG Live, TV-trav på x antal kanaler och spel på hästar från mobilen, som dessutom registreras, är en bra fråga. Jobbigt läge. För travbanor, både med och utan Corona-restriktioner.
Oavsett hur mycket skit som kastas på ATG:s Livesändningars ”experter” och hur mycket höhö och Fäbodjäntor som dansar förbi, finns alltid något att ”prata” om. På Facebooks travsidor, Twitter och i övrigt trav-media. Här också. Vi har faktiskt rätt att tycka, framföra åsikter, som förhoppningsvis ska leda till något bättre. Enskilda personer med narcissistiska drag som tar ton på travets nätsidor, har inte mer rättighet än någon annan att tycka. Inte mer än mig.
Förr kunde man välja på pest och kolera, det kan man inte längre. Missnöjet riktas konstant mot travsändningar. I den TV-kanal som lever i symbios med ATG trängs ”experter” som berättar för övriga hur det går till i travsportens underbara värld. Enstaka med diger CV som räcker för att sitta med i studion, andra sitter med för att tittare ska ha något att reta sig på, och prata om. All reklam är reklam.
Snabbt märks vilka som suttit där för länge.
I travsportens bubbla är det svårt att ha lik i garderoben. Inte ens små misstag som att en enda gång ha kastat en barstol på kollega, sålt ett par svarta lägenheter gills, då får travsporten sorgkanter. Du åker ut, men resten är kvar. Alldeles för många, pengar tickar iväg.
Finns inga neutrala, kompetenta människor kvar? som lämnat travsporten, och kan sitta som expert i studion utan att jäv uppstår? Var har man sympatierna, hos konkurrenter eller egna? Det, kan nog alla svara på. Borgås är nog det neutralaste man kan hitta, sitt kvar. Kusken (extränare) får inte sitta i Tv-studion, kan bli smittad av Corona som 70+. Synd.
Hovtramp/Lasse - Borgås och Kusken Lennart Forsgren
All reklam är reklam. Utan hänt i vecket eller bränt i häcken stannar även travsporten, och spel på hästar som driver aktivas kämpande för prispengar. Bygdetrav har självklart sin charm, kaffeburkar och bensincheckar ska inte föraktas, men väldigt snart måste aktiva tillsammans ta i med hårdhandskar för att få ordning på ”vår" travsport. Börja med att granska vilka som går ”våra” ärenden! Är vi nöjda?
Dålig ”reklam” är dopning, halta hästar, spödrivning, aktiva som skämmer ut resten! Seriösa hästmänniskor som vigt sitt liv åt hästar ska inte behöva skämmas för andra! Handläggare som svarar –godda´ yxskaft när man har en allvarlig fråga, bör bytas ut illa kvickt. Oavsett om man är aktiv med häst eller ska låtsas sköta travets affärer gäller uppförandekod. Den omfattar alla som sätter sin fot i ett stall, på en travbana eller har något enda litet fjun med travsport att göra.
Ett önskescenario vore ju att alla företrädare visste vad de pratade om, hade hyfsat fläckfri bakgrund och inte hela tiden ville saluföra sig själva. Oavsett om de har kontorsjobb i travsporten, stall eller media-jobb. Så undviks jävsituationer. Expert i Tv-sammanhang ska medverka neutralt, hålla sig till reglementet, utan att ta ifrån banveterinärer och domare jobbet. Att gissa i tid och otid och prata i mun på varandra. Ja, man kan skruva ner ljudet, eller enbart lyssna på travbanornas egna löpreferenter, på sina håll riktigt duktiga och underhållande, utan att avslöja sina sympatier.
Paragrafrytteri och förmyndarpolitik, har vi råd med det? Nej. Tystnadskultur och många obesvarade frågor från Svensk Travsport, med egentligen ganska enkla svar, har ju knappast ökat intresset för hästägande. Reglemente är ju till för att följas? Inte alltid. Har vi råd att förlora fler uppfödare, tränare, hästskötare eller spelare? Svar igen, nej.
I den utdöda hästägargruppen fanns tidigare starka krafter, som stred för att få rätt handläggare och företrädare i både hästägarföreningar och i Silvergrisens kontorslandskap. Minns det som igår.
En aktad hästsportjournalist/hästägare tog ton i Solvallas Hästägareförening. Lasse Åkeby, stridbar hästägare och debattör på Solvalla som delägde Mustard. Nä, det var inte bra. Uppgiften var ju inte att skapa bättre förutsättningar för hästägare och uppfödare, det var att äta lax på årsmötet i lugn och ro och ha det trevligt tillsammans. Ja, vi avgick samtidigt, för att aldrig återkomma. Så lugnt och skönt de fick utan Lasse och kompani, och den gnälliga hästägaren Karlsson, som nästan gratis höll i hela ekonomin för den neutrala föreningen.
Tomma travbanor är med eller utan Corona ett trist faktum. Det har inte hänt så värst mycket sen eldkvarn brann. tyvärr. Vad gör man egentligen under normala förhållanden, för att nå ut till presumtiva (nya) kunder och hitta levande människor att fylla publikplatser med?
Hovtramp/Lasse
Det räcker ju definitivt inte med att annonsera i banprogram…som riktar sig till redan uppfångade kunder. Hur hittar man nya kunder? Inte så svårt som det låter, faktiskt. Största problem är att många som har chansen (jobb och LÖN) sitter nöjda och litar på att travbanan är ett självspelande piano.
Travintresserade vill inte alltid äta upp sina pengar på flashiga, opersonliga restauranger. Men, alla vill spela på någonting, vinna något. Vinner man inte på hästar vill man i alla fall ha fått en upplevelse med sig hem. Vad är då rätt marknadsföring? Ja, det vet de som inte har en aning om att travsport finns, och aldrig lagt en krona på spel på hästar.
Foto: ATG/Kanal75
Filminspelningar för miljoner kronor hade kunnat läggas på prispengar istället. DÅ hade fler velat vara hästägare, uppfödare, tränare…Harry Boys glada utrop – Ingen dröm är för stor, alla kan vinna, är en sanning med modifikation, som det sällan talas om. Winnie är ju söt att titta på och är ju i alla fall en häst. Winnisarna kan få vara kvar.
Mer uppmärksamhet borde läggas på RÄTT aktiva, tränarna och de som tar hand om spelobjekten (hästarna.) Det hade säkert kunnat väcka insomnade berg. Exempel: G75 på Boden, varför i hela friden skicka iväg toppluvor från Silvergrisen till norrlandsbanan? det finns ju en mediatränad sportchef på plats! Med bättre koll på banans starthästar och som säkert klarat av att hålla i en mick (mediabevakningen.)
Varför inte låta en helt vanlig hemmatränare som inte startar den dagen sitta med i studion? Varje gång, på varje travbana. Man behöver inte ha hundra hästar i stallet för att ha uppnått kompetens. Folket i stugorna som slagit på TV:n tror nog snart att Örjan och Björn både tränar och äger varenda häst i hela Sverige.
Lånekuskar har vi väl nog av ändå, de kan sitta nån annanstans. Finns det ingen som begriper längre utan att dela ut pekpinnar och sätta sig på för höga hästar? Med handplockade galjonsfigurer och tveksamma företrädare i Svensk Travsports korridorer förbrukas förtroendet snabbt. Till slut sker en utarmning av ett svenskt kulturarv, som glatt så många under så lång tid. Travsporten självdör på sikt. Stackars alla nybakade tränare, ska de stå där med tomma stall eller äga alla hästar själv? Och vad ska 350 handläggare fakturera och organisera för något?
Foto: EAP/Einar Anersson pressbild
Med fabrikörernas och grosshandlarnas naturliga avgång (döda) har nya generationer inte mäktat med att hålla häst i travträning, såvida inte sedelpress funnits i källaren. Professionella människor med kompetens som vigt sitt liv åt att träna hästar under många år tvingas sluta, när konkurrens består av kreti och pleti som med licensändringar plötsligt konkurrerar på lika villkor! Så.
Varför betala mer än man behöver? Så resonerar självklart hälften av de som inte kan skilja på skit och pannkaka. Alternativt skiter i vad som händer i stallet, bara hästen vinner lopp. Slit och släng, köp en ny häst. Stekare och grabbgäng vill fika där strålkastarna lyser starkast, tillsammans med de som öser ur obegränsade bankfack. Så ser det ut just nu på många håll. Skit i kompetensen, låt alla som vill ha licens få det. Fakturera mera. Fast för alla de som verkligen tycker om hästar och kan någonting, som inte enbart ser hästar som en faktura och spelobjekt, blir det nog svårt att överleva på sikt.
Konsortsier och andelsägande har tagit över, men hur kul är det att dela häst med folk man inte känner? Nä, det var inte kul. Såvida inte någon som brinner för travsport ser till att det blir kul! Alla som äger en svans på en häst vill ha underhållning, upplevelser och framför allt känna sig delaktig. Utan att få narcissistiska, egotrippade konsulter på halsen.
Hovtramp/Ilse
Lika trist som att dela häst med folk man redan känner. Som vänder kappan efter vinden. Har man inte blivit osams förr, så lär man bli det när hästen får för sig att trava in pengar. Då ska det genast bytas tränare, kusk, foder och under ska ske, helst igår. Det handlar om ekonomiska snålvindar, grupper för inbördes beundran och att travsport allt mer börjar bli en sport för allt utom hästfolk.
När hästar egentligen är det bästa som finns! Den ultimata kicken av spänning och glädje, blandat med frustration och sorg, allt vi behöver för att känna ”livet” i oss. Visst behövs regler men sporten ska absolut slippa minst hälften av alla importerade plasthingstar och andra dumheter, se till att bereda plats för svensk uppfödning och värna om hästägare, tränare och hästar. Så länge vi betalar kalaset. Vad ska ni göra sen? När ni inte har några hästar att spela på...
Hovtramp/Ilse
