Hovtramp foto

...fuskades det med grisfösare, starkblister, lite vick i näsan och tränarna hade kompetent personal som stannade tills de nästan dog på sin post. Alternativt blev de tränare eller försvann till andra närliggande yrkesområden. När man tänker på vilka som jobbade som ”drängar” (lärlingar hos tränarna) inser man hur mycket mer drängarna deltog än många nutida hästskötare och förstemän i stallarna.

Idag finns det travgymnasium av många olika slag (har följt på nära håll.) Förr fanns gubbar i blåbyxor som tog en i örat och pekade med hela handen. Tjejer kom sent in i matchen som personal men fick gärna komma och sköta om, rida och promenera hästarna. Låter som stenåldern, men det är det inte. 1960-1970-1980-talet, sen hände något med travsportens aktiva. Vad hände! Mammon tog över, det var färdigfikat med stallgrannar och stalldörrar stängdes om sina hemligheter. Popstallar (två tränare som delar på jobbet) byttes mot fabrikstränare som managerar hundratals hästar, som de knappast hinner klappa på allihop.

Vad var målet på svartvita tiden? Precis som idag, att vinna. Men inte till vilket pris som helst, hästar offrades inte på samma sätt även om vissa tränare uppfostrade hästarna lite hårdare än andra. Istadiga märrar blev inte gamla och hästar som inte ville springa fanns det mängder med knep att prova. Som ung tjej på 70-talet var målet att få vara med, delaktig! Nära hästarna. Många fler hade ett äkta hästintresse och gifte sig med någon speciell häst. Visst fanns det tjejer även förr som sprang i stallarna och jagade tränare istället för hästar, men alla visste vilka de var eftersom de ställde till en massa onödig oreda. Idag kan tjejer träna och tävla på exakt lika villkor som de med snopp, och behöver ingen annan i stallet för att få köra lopp, det finns massor av exempel på framgångsrika damer.

Vad är målet idag för travfolket? För de flesta säkert att köra lopp. Delmål? Finns nog inga, men desto fler genvägar. Klara licenslopp godkänt borgar knappast för att man klarar av alla slags hästar eller är fullärd. Skillnad mot förr? Tränaren gav nådiga nicken när lärlingar gick vidare för att bli egna tränare, oftast efter 10-15 år som anställda. Då fick de en rekommendation med sig till hemmabanan. Idag är det ST/Svensk Travsport som beviljar A-licens och travsällskapen som håller i B-tränarnas godkännande, dessutom får respektive travbana ”betalt” för alla nylicensierade och återvändande i sin rähjong.

Duger alla kuskar och tränare som kläcks? Svar nej, inte ens alla som fullföljt travgymnasium. De kan visserligen sela, köra häst och kan reglementet. Räcker inte det? Orka.se Nä, då var det faktiskt bättre förr. Nästan varenda A-tränare i 50-års åldern och uppåt har slitit häcken av sig, ofta hos flera dåtida framstående tränare. Alla skottade skit i ett par år, hagade hästar, selade och passade upp på tränaren och hans utvalda, innan de fick börja köra häst, och då pratar vi inte ens om travlopp! Vid den tidpunkten hade de lärt sig hur man tar hand om en häst, lärt sig av tränarens och sina egna misstag, kunde skilja på hästars olika behov och jobbade ofta utan fast arbetstid, krav på antal passhästar och kunde knappast drömma om  hotellövernattning vid långresor.

Hovtramp/Ilse

De flesta var rädda om sitt jobb och ville definitivt inte byta med någon, om de bara hade en enda duktig travhäst som levererade. Många drängar fick självständigt klara sig bäst det gick, inte kom det nån hovslagare för att sätta på tappskor eller veterinär för att ta hand om småblessyrer. Besvärliga hästar fick man i bästa fall ta hjälp med av nån annan hästskötare, inte av tränaren. Det mesta skötte hästskötaren själv, mellan snabbjobb och tävling.

Träffade nyligen ett gäng äldre travgubbar med lång karriär bakom sig. En av dem utbrast – tur att man är gammal och slipper uppleva nästa travgeneration, för då är det väl ingenting kvar av den kärlek vi kände för våra hästar. Är nästan benägen att hålla med. Omsorg läggs ner på hästar som presterat, resten får nog vara glada om nån kommer ihåg att klappa på dem. Det finns givetvis undantag även i hästskötarnas skara, självklart, men de är få och de flesta är finska.

Idag inbillar sig 16-åringar som klarat ungdomslicens att de är mogna att köra travlopp. Hälften ser inte ens om hästen skitit på stallgången och för många slänger selar och huvudlag på golvet som om det var deras egna prylar. Vissa känner sig fullärda efter en licenskurs. Inte fasen har de hunnit köra fort och hanterat häst under ett helt års tid - varje dag, vilket egentligen krävs av de som tar ungdomslicens. De flesta går ju fortfarande i plugget. De som har föräldrar i travbranschen har givetvis mer vana, bas och grund, vissa har säkert kört både träningsjobb och varit med i hetluften, men flygfärdiga är inte ens de.

Att ha en egen filosofi om hur man ska träna häst skadar inte, men när man ser unga tränare trava i full fart rakt in i gäststallar med starthästar som har både skorv, tuppkam och är sneda och vinda, då blir man inte glad. Samma hästar som kostade hästägaren dyra pengar på auktion för något år sen. Sen och gaffelbandsskador, hjärtmuskelinflammation står som spön i backen, husveterinärer utan skrupler och omkringresande kvackare serverar medikamenter som kan liknas vid en flygtur. Tränare som umgåtts med utländska kollegor lär sig snabbt hur man pumpar upp hästen med syre och blod, och skeppar iväg dem när de inte presterar längre. Fabrice Souloy var långt ifrån ensam om att bjuda sina hästar på Kobolt, det finns alltid nån som ser och hör, eller går att köpa.

Hovtramp/Lasse

Är som gammal ringräv (hästsportjournalist) nyfiken och letar gärna upp nykläckta, unga tränares flashiga hemsidor. Som verkligen inte stämmer med det som visas upp i gäststallet. Bråttom ut, bråttom hem. Ingen träckpromenad efter lopp inte, ingen kylning av ben, kissat innan lastning? Hoppas det. Hästskötare fastklistrad vid mobil, med häst i grimskaft bakom sig utan koll. Mobil borde vara förbjudet när man umgås med häst, stoppa den i fickan tills det blir akut. Hästen har rätt att få all uppmärksamhet, det som skötaren har betalt för. Oavsett insprungna pengar. Hästägaren är en kund som betalar för en tjänst.

En yrkesgrupp som Jim Frick tidigt varnade för var lånekuskar (catchdrivers.) Någonting har hänt även här! Många av toppskiktets kuskar är arroganta, stressade, ointresserade såvida det inte är en elithäst. Det finns olika anledningar till att tränare anlitar lånekusk, säkert fler än lånekuskarna kan räkna ut. Under V75-tävlingar för ett tag sen tog en av de mest anlitade jepparna en arrogant ton mot en medelålders A-tränare, som både har championat i bakfickan och mängder av meriter. Gick snett bakom ekipaget på stallbacken och hörde. En framgångsrik faktiskt riktigt duktig lånekusk, men en katastrof som person och helt avsaknad av respekt och social kompetens.  Han var dessutom helt obegåvad själv som tränare och figurerade i rättsliga sammanhang där han ljög, alla med lite travkunskaper visste. Han hade definitivt inte råd att glappa med käften på det sätt han gjorde till någon som har tio gånger mer kompetens både träningsfysiologiskt och anatomiskt. Hade jag varit A-tränaren hade jag tagit honom bakom knuten där ingen såg. Usch!

Ett färskt exempel är en ung tränare som även agerar lånekusk och som egentligen borde ha blivit anmäld för olämpligt uppträdande direkt efter lopp, åtminstone tyckte flera i närheten att här passerades gräns med råge. Läste på lite om ”kusken” efteråt av ren nyfikenhet, den obehagliga smaken i munnen låg kvar länge och då aktiva erbjöd A-tränaren att intyga händelsen blev jag nyfiken. Det finns absolut gränser för hur man får bete sig på en travbana. Hur ofta används förresten uppförandekoden av Svensk Travsport? Code of Conduct? Är det bara när nån skojar i en rosa blogg om någon fantastisk stortränare som travsportens tjänstemän umgås med på fritiden? Används koden över huvud taget, har någon någonsin sett något tecken på att Uppförandekoden inte enbart är ett spel för gallerierna, ett fjäsk likt skolans värdegrunder, som mycket sällan efterlevs.

Läste på när jag kom hem från travkvällen om denna unga tränare. Samma år som proffslicensen erhölls hotade han skriftligt en amatör i närheten av sin dåvarande verksamhet. Rubrikerna i Slaskpressen lät inte vänta på sig när polisanmälan blev känd och inte heller Facebooks travsidor, varför situationen blev ohållbar och den hetlevrade ungtuppen tvingades träda fram och haspla ur sig en rad ursäkter. Lägg till ovilja att göra rätt för sig, spärrad hos foderleverantörer, obetalda räkningar och oförmåga att uppträda normalt i upprört tillstånd. Man kallar inte en meriterad kollega för vad som helst, oavsett hur hästen uppförde sig. Allt kan hända i trav, och allt händer. Be om ursäkt, för någon av de proffs som stod i närheten och hörde kommer definitivt inte att lägga på locket. En är dessutom sambo med en TV-expert och då är risken stor att sorgkanter uppstår. Nä, man saknar verkligen gubbarna i blåbyxor, de visste exakt hur man uppfostrar drängar och tänjer på deras efterlängtade proffslicenser tills de är torra bakom öronen. Alla ska inte ens ha licens, de kan komma igen när de lärt sig respekt, ödmjukhet och tycker om djur.

Hovtramp/Ilse - vad kostar en inkörning?

Frustrerad är ordet, nästan varenda gång man kommer hem från travbanan. Men aldrig på hästarna, de förtjänar mycket mer än att bli några utbrända leksaker! Börja jobba rätt redan på Travskolorna, se till att rätt ungdomar får plats på Trav-Gymnasierna och ta inte in vad som helst på tränarutbildningen på Wången. Var rädd om guldkornen, sortera mera. Risken är annars att travets framtid blir ungefär som läget i övriga Sverige idag, släpper man in mellan-östern så får man mellan-östern. Någonstans på vägen har respekten för hästen som individ försvunnit, hos både unga och många äldre aktiva, som borde ha vetat mycket bättre.

Hovtramp/Ilse