Återblick i backspegeln med anledning utav...Alla foton: Hovtramp/Lasse
Malta, skönt pensionärsliv eller sista utpost för travhästen?
Otroligt många svenska travhästar gör varje år sin sista resa… till Malta. Där svenska travhästar tävlar långt över pensionsålder, streetrace eller drar turister runt stadens gator. Hästar som får det väldigt bra eller riktigt dåligt, exportmedaljens baksida, överallt. Sverige är rena Sörgården jämfört med många länder dit svenska travhästar skickas på export.
2019 exporterades 69 hästar från Sverige till Malta, och 5 travhästar importerades från Malta till Sverige, vilket givetvis väcker nyfikenhet? En hjälpgrupp med ideella svenskar ”tar hem” svenska travhästar igen, oftast fina travhästar som presterat före export, och definitivt inte mår bra.
Hade nästan glömt både reportage och besök på Malta, men kom ihåg det när jag läste att en svensk travhästmiljonär just blivit såld dit, och i detta fall man undrar man verkligen varför? Hade inte just den hästen förtjänat en skön pensionering i Sverige - som hobbyhäst.
Hästägaren/uppfödaren/tränaren saknar definitivt inte varken foder, personal eller tid. Var hästen nervsnittad? halt? ej godkänd för slakt på grund av för många antibiotikarester? eller varför så bråttom? Här handlar det inte om vilken häst eller tränare, bara en liten påpekan om hur den som redan har, förmodligen vill ha mer. För något bistånd känns det definitvt inte som, i det här fallet.
Besparar eventuella läsare våra värsta upplevelser/foton från besöket och undviker namn på hästar och aktiva. Vi hade förmån att både hitta och få uppleva så intressanta hästäventyr att de fåtal riktigt vidriga och trista upplevelserna har bearbetats i rätt forum.
Fakta om Malta: yta 316 km2 (jmf.Gotland 3.140 km2) ca 350.000 invånare, 320 historiska monument, 150.000 bilar och ett oräkneligt antal hästar. Turismen, hörnsten i ekonomin, bekostar hästägandet tillsammans med lätt industri, byggnation och bilhandel. Låg skattekrona inbjuder till investeringar, inte minst från alla ”spelbolag” stationerade på ön. Att vara hästägare på Malta betraktas som investering av högriskkapital.
Sommartid sätter en miljon turister maltesiska liran i rullning. Maltesiska härstammar från 800-talets arabiska period, men britter (1814-1964) har lämnat många spår efter sig. Huvudstaden Valetta (29 mil från Nord-Afrika, 9 mil söder om Sicilien) har hög puls, där hästar varvas med nöjen, mat och båtliv. I tät vänstertrafik trängs hästar med bilar och turister. Larmet är öronbedövande och trängseln stoppas ibland upp av katolska gatuparader (helgon hyllas) eller unga malteser som kör alldeles för fort med ponnyhästar.
Gozo (mindre jordbruks-ö) och obebodda Camino (dykning) är turistfavoriter. Hästen är på rätt ställe en viktig familjemedlem och får ofta mer uppmärksamhet än i Sverige. Att mata, borsta, klappa och promenera är många mäns favoritintresse på både Malta och Gozo vilket gör livet behagligt för hästen. När svalka och mörker avlöser stark sol fylls bakgator och stränder av liv. Hovklappret från hästar blandas med musik och skratt. I sen natt händer det faktiskt att halvsovande hästar väntar på husse, fastbundna utanför bykrogen.
Malta importerar hästar från många länder, travhästar främst från Frankrike, Italien och Sverige. Mellan 1998 och 1999 fick 210 svenska travhästar adress på Malta (29 hingstar, 11 ston och 170 valacker.) 2006 flyttade 80 svenska travhästar till Marsa (Malta) eller Nuffara (Gozo) 63 valacker, 7 ston och 10 hingstar. Avsaknaden av betesmark, hagar, skog gör intresset för ston och avel minimalt, att tävla är viktigast. Inte alla hästar når Malta i oskadat skick. Onödigt långa (billiga) transportvägar, många omlastningar, för att hämta hästar som inte alltid får tillräckligt med mat, vatten eller frisk luft under transporten. Sista sträckan, färja Sicilien till Malta, blir med sjögång ibland droppen för utmattade hästar. I stark sjögång kastas de huller om buller, i transporter som aldrig skulle klara en svensk besiktning.
Hästhandlare (svenska och utländska) i samarbete med skrupelfria veterinärer, tullare, transportörer, kringgår djurskyddslagar och transportrestriktioner med hjälp av ”rätt” mellanhänder och intyg.
Glädjen för den maltesiska hästägaren/tränaren över en ny häst, har åtskilliga gånger bytts mot dyra veterinärkostnader och boxvila, istället för travtävling. I sämsta fall går hästen inte ens att rädda. Vid vårt Malta-besök blev konsultuppdragen många, alla ville veta vilka svenskar man vågar göra affär med, vilka hästar som skulle passa på Malta och hur man skaffar information om enskilda hästar. Svårtolkade veterinärutlåtanden och oseriösa hästaffärer passerade revy, utbytet blev många nya vänner och ett välfyllt bildarkiv av alla slag.
Listan på svenska ombud blev lång, där fanns återkommande travtränare, hästtransportörer och även hästskojare med ”egen” veterinär i dokumenten. Med facit i hand, var det inte bara lättkörda, startklara travhästar som lastades av på Malta.
Gemensam nämnare för exporter? dyra i inköp, exklusive veterinärintyg och transportkostnad (ca 25.000:-) Svensk konsumentlag känns avlägsen, dyra lärpengar för malteser och slutstation för svenska travhästar, är en mycket bättre beskrivning.
Standardbakgrund (häst motsvarar inte köparens förväntningar.) Som ringer säljaren i Sverige och ofta får förslag att köpa ytterligare en häst! För hästägare som inte vill att hästen ska hamna på Malta eller tävla efter försäljning, finns möjlighet att ”nolla” hästen, stopp från tävlande.
Exporthandlingar som borde ha granskats mer ingående och översatts före export, är svenska veterinärintyg där hästar sålts med sen/gaffelbandsskador, diverse hältutlösande urkalkningar och pålagringar, kroniska problem och defekter, men lik förbannat har den exporterade hästen ett veterinärintyg utan anmärkning…har sett några stycken och även hjälpt malteser att kolla upp svenska hästar. Enkel matematik visar att det finns veterinärer som blev rikare på sina intyg, än de nyblivna hästägarna blev på sina hästar.
I Sverige bor världens skickligaste travaktiva, här finns hästsportens smalaste nålsöga (dopingregler och djurskyddsbestämmelser) vilket borde omfattat även hästar som lämnar landet. Tidigare dominerande fransk hästimport till Malta avtog i takt med oseriösa hästhandlare. Franska otränade, långt ifrån prisvärda hästar fick de första svenskimporterna att framstå som ren glädjechock. Svenska travare var också betydligt mer rentravande och samarbetsvilliga, vilket i sin tur ledde till en export-boom.
Under en längre period sopade svenska hästar banan med konkurrenterna, vilket bäddade för handelsutbyte med rutinerade, pensionsmässiga travhästar. Som passade maltesisk genomsnittshästägare perfekt. Maltesisk man är generellt gladlynt, spelsugen, prestigehungrig och vill ha en snäll häst att umgås med, länge. Så gick det till när svenska, okomplicerade travhästar blev värda sin vikt i guld. Med få undantag, har de exporterade hästarna en angenäm tillvaro, så länge de travar och vinner lopp…
Hästarna vårdas och promeneras i timtal, allt är noga planerat efter förmåga och kompetens. Samtidigt finns noll regler eller djurskyddslagar som styr fri medicinering. Att blanda en mixture av kokain och C-vitamin, eller starta en halt häst, är lika vanligt som att utsätta hästen för onödiga påfrestningar, genom dålig hästkunskap.
Vilket inte enbart beror på för lite motion, noll hagar och ibland helt fel foderstat, som resulterar i många onödiga lidanden. En svensk kvackare gjorde många Maltaresor innan tullen ingrep, med väskan full av löften och Tildren. Är man så skrupelfri så har man även råd att hitta en målvakt med A-licens i svensk travsport.
Privat sålda hästar har betydligt bättre rykte än de som sålts av hästhandlare. Vid efterforskning visade det sig att många privatsålda svenska travhästar anlänt med både foderstat, utrustning och långa brev om skötsel och träning. I vissa fall har man köpare och säljare även blivit vänner och senare besökt varandra.
En lyckligt lottad hästägare visar välputsade gamascher, knäkappor och ett urmodigt bett, som han fått tjugo år tidigare av en svensk travtränare. Under senare tid har även kompetenta veterinärer och hovslagare börjat besöka Malta mer regelbundet. Här kommer dessvärre även svensk ”kvackare” in i bilden, som skrupelfritt tjänat (tjänar?) stora pengar på sina underkurer.
Stall av varierande storlek finns vid travbanan, hästarna bor i trevåningshus liknande parkeringshus, på grund av utrymmesbrist. Påfarter vindlar uppåt eller snirklar ner under jorden i källarvåningar. Hästar sticker ut huvuden på tredje våningen och njuter av frisk kvällsbris. Eller för att gnägga och titta vad som händer på gatan nedanför. Före1981 var Marsa en av Europas längsta travbanor (2.600m.) Samtidigt som ombyggnation pågick till 1000-metersbana, spolades delar bort av storm, varför travbanan återinvigdes först 1996.
Den statliga racing-klubben består av 8 personer (3 invalda hästägare) och ca 700 tränare tävlar aktivt. Managern håller ordning på sekreteriatet och den statliga chefsposten är en prestigefylld uppgift som inte avlönas (!) Anmälningar och resultat, banans skötsel och öppethållande ingår. I stallen hittas män och pojkar, några få kvinnliga hästskötare och kuskar finns dock. Vinnande kuskar anlitas flitigt, kör ca 150-200 lopp med 15-25 vinster i snitt. Tävlingsintresserade har ca 50-60 tävlingstillfällen per år, ca 500 lopp.
Maltakuskarna som ligger överst på topplistan turnerar flitigt, träffar kuskar från andra länder och hämtar hem många intryck. Kuskmatcherna på Malta är populära tillställningar, och malteserna besöker regelbundet Sverige. Medlemskap i UET och värd för Europeiska Amatör och Lärlingsmästerskap har öppnat portarna till omvärlden.
Mellan 1000-4000 personer besöker regelbundet travbanan för att spela och umgås, bookmakers skriker sig hesa i bakgrunden och lockar publiken. Ideal du Gazeau Bar stillar törsten fram till start, då alla bänkat sig på uteläktare eller vandrar nära upploppsrakan och mål.
Sverige kändes som hovleverantör av travhästar, en vanlig travdag i juli startade 76 hästar - 39 svenska, 7 danska, 1 norsk, 28 franska och en tysk. I program fanns sällsynt hingst och få ston i sällskap med 95% valacker. Hästarna tävlar tills 16:e året är slut och delas in i nio (9) klasser. A1 motsvarar Guld-division och H är lägsta klass (minst pengar.)
Importhästar placeras i den klass de befann sig före export, därefter i den klass de travar in sig i på Malta. Häst som varit segerlös i fyra starter handikappas till lägsta klass och får tävla i enklare motstånd. Distans varierar mellan 1.640 – 3.200m. Prispengar 110-160 lira/maltesiska pund (Lm) motsvarar 2.300 – 3.200 skr. Prispengar delas oftast lika mellan kusk och tränare. Vilket förklarar nödvändighet av alla dessa prisbucklor och hederstäcken, sponsrade gåvor, om inte hästägaren själv tränar eller kör.
Vinst firas med fest, alla är bjudna och huvudperson är hästen! Segertavlor på rad är lika viktiga som champagne, allt firas runt hästen, nära boxen. Hästen halsade öl direkt ur flaskan, precis som de lyckliga ägarna till en exsvensk häst som tog sin 7:e vinst. Då bjöd hästägaren in till Öppet Hus i den svala källaren, alla skålade och klirrade i Cisk runt den nyduschade, hötuggande hästen, som deltog i sin öppna box.
En maltesisk tränare propsade på att få visa oss en häst, självklart följer vi med. Hästen har långsamt repat sig efter en allvarlig olycka, och borde egentligen inte ha stått där blankputsad och rund om magen. Kraftig storm förbåten mellan Italien och Malta kastade runt hästarna, i en stor hög. Med hjälp av en kvinnlig hästskötare har hästen mot alla odds repat sig, långsamt men säkert, och förbereds till start. Hästskötarna är oftast ungdomar, självlärda utan övervakande myndighet eller Travskola.
Barn och ungdom galopptävlar i sulky, lika populärt som svenskt ponnytrav. Svårighet att hålla ponnyhästar i trav är ju bekant, galopp ger fartfyllda, rekordsnabba tider. Loppen framförs i rasande tempo, under högljudd drivning (ingenting för djurvänner.) Familj, släkt och vänner engagerar sig i träning och tävling, hästar och kuskar visas stolt upp. Shetlandsponnies (importeras från främst Holland och England) med fina blodslinjer och trav-anlag, som tyvärr aldrig nyttjas på Malta. Minihästarna är överlag musklade, blanka och utan hängmagar. Resultatet av noll gröna hagar (bete) och intensiv träning.
Nuffara, Gozos amatörsällskaps lösa 800m sandbana får duga att träna och tävla på när Marsa har stängt. Amatörklubben har en egen avdelning, GHRA. Båtfärjan från Cirkewwa tar ca 30 min. Flera svenska hästar bor i små sten-stall, utplacerade i odlingsfälten. Vi är välkomna att titta på hästarna, och efterfrågar speciellt de svenska importerna. Så värst glad blir man ju inte av återseendet, det ska villigt erkännas. Stenbunkrarna eller plåtskjulen ger skydd mot hettan, men hästarna erbjuds enformigt liv, där mycket fart och mindre med skritt-turer är verklighet.
Fodret varierar kraftigt liksom tillgången, i ett stall med fransk-svensk anknytning finns ordentligt med foder och av importerad, bra kvalitet. I resten av stallarna är det mest magra, näringsfattiga strån som bjuds, och inte riktigt i de mängder som faktiskt krävs. Svenska hästar (bortskämda) lär sig hungrigt uppskatta växter de tidigare ratat i Sverige (tistlar, slyor, ogräs) när de promeneras i ledlina istället för hage.
Ett par enstaka stall på Gozo blir plågsamt att känna till. Spartansk inredning, ohygienisk miljö, undermånligt foder och hästar som är tydligt avvisande. Seldon ligger slängt i högar och trasiga, skrangliga vagnar står där någon lämnade dem. En ringlande slang fyller på gamla plåt-tunnor och några tecken på puts och omvårdnad finns inte.
Däremot skräp, taggtråd, allsköns hyllor fyllda med starkliniment, mediciner, sprutor och kanyler, slarvigt slängt hur som helst. Allt är tydligen tillåtet. Valacken vänder på huvudet när vi lockar på svenska. Registreringsnumret på halsen avslöjar honom, och grimman. Den en gång så stolta grimman med blank mässingskylt berättar vem han är. Han tittar uppfodrande på oss, en lång stund. Vi skäms. Ska man spy eller invänta och klappa till ”tränaren”? Nä. Man kan inte lära blinda att se. Kameran fångar det vi inte vill se. Kommer givetvis att i fortsättningen hålla koll på vilka gästande malteser som kör lopp i Sverige.
Senast vi såg hästen, var han en glad medelmåtta, med egen hästskötare som gav honom det travtränaren inte hade tid med. Vilket i sin tur skapade framgång som räckte till Malta-export. Det här var verkligen medaljens baksida. Motsatsen fanns som tur var, redan runt hörnet.
Mitt i staden, längst kullerstensbelagda gator traskar vi bakom hästen och kusken. In genom en träport, över gården, i bottenvåningen av bostadshuset, där bor hästen. När hettan bedarrat selar männen i familjerna på sina hästar, utanför på gatan. Eller bara tar en kvällspromenad, nä inte med frun, med hästen. Familjen vi gästade hade en port med en extra namnskylt, hästens! Namnet är snirkligt inristat, på en blå vacker skylt.
Är man Cahallenge Cup-vinnare så är man. Dottern i huset har ett speciellt förhållande med exsvenska stjärnan, som är rejält bortskämd. Bara ”husse” kan handskas med honom. Dottern älskar valacken, men det hjälper inte ett dugg. Han besvarar hennes kärlek med att visa tänderna och lägga öronen bakåt. Hon borstar i timtal på honom, och han mår bra av att inte vara lägst på rangskalan i familjen. En vit-rosa pitbullterrier och en samling spräckliga katter delar utrymmet på gården, där han spatserar omkring innanför en låg stenmur, för att inte äta upp riktigt alla blommor och buskar. En av de hästar som fått ett avundsvärt liv på Malta.
En gång om året, är det Häst-fest på Gozo, en vansinnigt populär tradition. Huvudgatan stängs av och gatlopp (streetrace) körs på stenbeläggning. Vilket kräver gymnastikskor med brodd och väl förberedda hästar. Publiken som kantar gatan hålls ur vägen med hjälp av ett enkelt snöre, nationaldrycken Cisk (ljust, lagrat öl) förgyller stämningen och skvimpar friskt.
Minst farligt och mest fartfyllt är huvudloppet för travhästar, Challenge Cup, 700m Guld-division och rejäla prispengar, ära och berömmelse. Många ponnylopp körs också denna dag. Shettisar, russ, arabkorsningar och fullblod ångar fram i galopp, snabbast möjligt från flygande start. Orädda kuskar i lätta vagnar slänger med av bara farten och hinner inte driva hästen förrän strax före mål. Åtskilliga tjuvstarter fyller startfållan med släktingar, vänner och kamrater, som håller fast i vagnarna och kusken, medan hästen står på bakbenen och vill iväg.
Titelförsvararen (som vi hälsar på) värmer upp i sina gympa-dojor. Dottern tittar långt efter valackens blanka kropp som svischar förbi. Pappa, tränaren sitter i sulkyn, ordinarie kusk var ryggskadad. Travexperterna längst huvudgatan är irriterade och uttrycker högljutt sina åsikter strax före start.
I försöksheat Challenge Cup kvastar valacken förbi i sin ilskna, röda öronkappa, jordbländaren på sned och debutantkusken (husse) hängande efter i välfyllda tömmar. I Final-heatet kantas gatan av viftande, skrikande, skrålande människor, valacken stormar förbi som 1;a i mål, men efter orent trav TVÅ STEG före mål, diskas han.
Allt annat är utan betydelse (hugg, slag, långpiskor, stegrande hästar) men två hjälpsteg på kullerstenarna är inte tillåtet. På Malta kan tydligen allt hända, målfilm finns givetvis inte, domaren dömer. Att lite senare domarens bästa kompis står i kö vid utbetalningsluckan hos en bookie, är en helt annan historia. Familjens dag är förstörd, men bästa hästen har de fortfarande. Valacken skrittar hem med husse i vagnen, och står redan nyduschad i sitt vitmurade stall tillsammans med shettiskompisen och pitbullterriern, när vi anländer lite senare.
Allra störst är besvikelsen över den uteblivna segertavlan till stallväggen, men hästen har ju många år framför sig i sulkyn, eller hur…
Hovtramp/Ilse&Lasse