Foto: SVT

Uppdrag granskning 29/1 2020 och Länsstyrelsens roll i fallet med ”Arlabonden” utanför Gävle fick i stort sett hela Sverige att reagera. Inte enbart LRF/Lantbrukarna och mjölkproducenterna. Vanvård och de många anmälningarna mot djurhållningen fick upprörda stämmor att koka över.

Film från gården visade kossor som klampade omkring i avföring och urin, vissa kraftigt avmagrade. Tidigare anställda angav foderbrist, mögligt foder, skadade djur som inte fick veterinär hjälp och det uppgavs också att det lokala mejeriet sagt upp avtalet med mjölkbonden, på grund av smaken på mjölken.

Hela programmet visade en djurhållning i misär, ohygien och avsaknad av djurens vård och skötsel. Med djurskyddslagen som facit uttalade sig ”sakkunniga” veterinärer om de bilder som visades från gården under programmets gång. Här borde dessa kollegor satt ner foten, ifrågasatt Länsstyrelsens och Arlas roller i sammanhanget. 

Var djurskyddsinspektörerna som besökt gården ett antal gånger blinda? Som kontroll och tillsynsmyndighet ter sig 23 anmälningar sedan 2016 och förelägganden om att åtgärda problem som bevisligen inte fungerat i praktiken inte bara tragiskt. Snarare som brister hos de som tillsatts att hantera djurskyddsärenden. Gården varken stängdes eller begränsades i djurhållningen. Frågan återstår, varför?

Efter att det lokala mejeriet sagt upp mjölkavtal men bonden tog Arla över, en jätteproducent i den svenska livsmedelskejdan, där ansvariga vägrade att uttala sig i Uppdrag Granskning. Även LRF vägrade delta, de uttalar sig inte i enskilda fall men kommer att göra en översyn över sin policy för djurhållning. Så bra.

Någon dag efter Uppdrag Granskning tvingades vice ordförande i Arla att uttala sig och beklagade sig då över att man ”lyft fram en gård” men att hela branschen fått skämmas. Här gjorde inte journalisten sitt jobb. Varför ställdes inte denna högavlönade lakej mot väggen och tvingades svara på frågan varför mjölkleveranserna från gården inte upphört och djurhållning, vård och skötsel åtgärdats.

Man kan tycka vad man vill om hur UG vinklade programmet, men faktum kvarstår. Det jag personligen saknade i rutan var huvudpersonen, de djurskyddsinspektörer som gjort besöken på gården och tidigare anställda. Vad hände sen? Har korna fått duscha och äta sig mätta? Dricker vi mjölken? Är gården tvångsförvaltad?

Arlabonden har själv berättat efteråt hur han upplevt denna ofrivilliga uppmärksamhet. Vill du veta hans sanning så ligger länken här. Det finns alltid två sidor av allting, oavsett vad vi än tycker.

http://www.lantbruketsaffarer.se/hedvigsfors-fran-drom-till-forfoljelse/

Gick och funderade på detta eftersom farfars bondgård satt djupa spår i min uppväxt. Feta kor med gott om bete, kor som alla hade ett namn och kalvar som fick växa upp i frihet. Hämtades hem från ”fjärn” på kvällen sommartid vid mjölkdags. Alla hittade till sitt eget bås i ladugården som luktade rent med hela foderbordet påfyllt av löshö.

Hovtramp arkiv

Promenaderna med kossorna hem till tjuren några kilometer bort, blev spännande föreställningar långt från seminbutiken. Farfar först på landsvägen med kossan efter sig i ett rep, liten flicka sist med en kort pinne i handen.

Denna samlade "kompetens" om djurhållning sådde ett frö och jag mår dåligt så fort jag ser eller hör talas om djur som lider. Som orädd har det ju även blivit en del "ärenden" under årens lopp, när andra varken vågat eller velat. Det man lärt sig den hårda vägen är främst att allt är inte det ögat ser.

Hovtramp/Ilse