Reportaget är tidigare publicerat i snarlikt utförande, i Hästsport och lokalpost.
En fartfylld, fransk visit!
Han kallas för flygande fransosen "Lorenzo" Laurent Serre, vi vet varför!
Minns ni uppvisningen i Globens Horse Show, 1995 och 1998?
En fladdrande vit krås-skjorta och livsfarligt placerade, guppande fotsulor på
sista parets hästrumpor, i ett grålligt sexspann svettiga hästkroppar.
Lorenzos solbrända kropp (en elitgymnast) flög genom Globen!
Hisnande höga frihopp, tidigare bara utförda av ungerska ryttare,
ett akrobatiskt nummer kallat post.
Lorenzo hoppade över eller under de många hindren, utan att förlora
kontakten med hästryggarna. Sex framsprängande hästar på en minimal yta,
medryckande musik och publikens taktfasta handklappning, vilken fest!
Akrobatiska lufthopp blandades med mjuka serpentiner, krångliga spiraler,
snabba tvärkast och vackra dressyrrörelser lånade ur högre skoldressyr.
Lorenzo International Horse Show visade prov på disciplin, arbetsglädje,
ödmjuk underkastelse och den naturliga rangordningen i hästflocken.
Utan att tappa kontrollen över hästarna som framförs i ett hiskligt högt tempo,
funderar man länge - hur gjorde han egentligen?
Aldrig har väl en hästkille fått så mycket beundrarpost från Sverige, säckvis!
Mest från tjejer, som vill se honom igen, få privatlektioner eller jobba gratis på
gården i Frankrike! Bortsett från att Lorenzo är ung, världsartist och "snygg"
är han relativt ensam om sin show, med många hemsnickrade nummer.
"Lorenzofebern" resulterade i en Hovtramp-resa, för att ta reda på hur
fransosen tränar häst, hur mycket arbete och träning som döljer sig bakom
Lorenzos internationella show.
Rullvågorna i S:t Marie de la Mer (nära Camarque) skvalpar inbjudande.
Staden är ett populärt sommartillhåll för hippies och zigenare från hela världen.
Lorenzo bor en hästpromenad från turistinvasionen, där mjuk sand och salta,
ljumma vågor blir ett perfekt träningsunderlag.
Mitt ute i sumpmarken (Camarques Nationalpark, 140.000 hektar) sticker
Lorenzo Farms tak upp genom den täta vegetationen, nästan som i djungeln!
Gården är svår att hitta och nästan dold av täta, höga träd som ger välbehövlig
skugga i hettan. Vägarna är glest trafikerade i det här träskområdet och saknar
dessutom namn. Vassruggarna är höga och trakten påminner om en bränd
stäppöken. Vi svänger av, just där svarta tjurar med gigantiska horn betar
tillsammans med skimmelston, fölungar och välmusklade unghästar.
Lorenzos parkerade turnébuss avslöjar att vi hittat rätt, vi är framme.
Det låga ute-stallets tak försvinner i grenverket, bilmotorn avslöjar oss och
en lång rad kraftiga grållar sticker ut huvudena och gnäggar välkomnande
(eller kanske varnande.) Stallet är inbäddat i grönska, gårdsplanen
med vassliknande, höga buskar stoppar den klibbiga hettan
En fläckig Jack Russel (Jack) skäller välkomnande, Lorenzo duschar två
hästar samtidigt, han har just kommit tillbaks från träningsmanegen,
en bit bort efter strandkanten (och bilvägen.)
Förmodligen hade han glömt att vi skulle komma, suck...
eller också trodde han inte att vi skulle hitta fram. Lorenzo är ingen pratsam
person och långt ifrån media-vänlig, han vill helst träna i fred och umgås med
sina hästar. Men på franskt manér är han väluppfostrad, artig och fåordig.
Eftersom franska är världs-språket (i Frankrike) anses engelska ofta onödigt,
vi kommunicerar på en mix av franska, engelska, italienska och svenska (?)
Många yviga gester, så helt olikt det språk Lorenzo pratar med sina hästar.
Tillsammans med de fyrbenta är han lugn och gör många små, nästan omärkliga
rörelser med händerna. När han arbetar med de avselade, helt lösa hästarna
i duschen (som egentligen är en slang) använder han bara rösten.
Det behövs varken grimma, grimskaft eller någon piska.
Hästarna står still, väntar på varandra och går sedan därifrån själva, med
svängande rumpor. In i stallet, för att ta sig en svalkande siesta i skuggan.
Mamma Serre, brorsan och kompisen (hjälptränare) är mer intresserade
av vårt besök än Lorenzo, och hjälper till med berättandet.
Kalla drycker och klippböcker (som Lorenzo upplever som pinsamma) och
det blir många frågor om häst-Sverige, som de hört mycket talas om.
I bakgrunden råmar tjurar, hästar gnäggar och fåglar lockar.
Vi befinner oss nära Promenade a´Cheval, uppsamlingsplats för folk som
vill ut och rida i sumpmarken, tillsammans med traktens lokala guider.
De svarta tjurarna föds upp av Manadiers, landets köttproducenter.
Djuren vandrar omkring fritt på stora områden, med traktens kofösare
(Les Gardiens) tätt i hälarna. Med lite tur kan man få se dem komma
framsprängande på Camarquehästar, i färd med att brännmärka, verka klövar
eller föra hjorden vidare till bördigare betesmarker.
De största tjurarna exporteras till Spaniens tjurfäktningsarenor, de minsta
hamnar i grytan. I närbelägna Arles och Marie de la Mer är tjurfäktning en
populär turist-attraktion, men det är inte alltid tjuren dödas.
Vid den pampiga arenan i Arles debuterade Lorenzo som 8-åring (!) med
egna shownummer, uppvisningar på hästryggen.
Mamma Serre letar fram en gammal smalfilm, som visar en galopperande,
fläckig ponny på sanddynerna utanför S:t Marie. Ett lockigt huvud skymtar
mellan ponnyns hovar, och någon riskfaktor avspeglas inte i mamma Serres
glada ansikte, snarare en tränares stolthet. Lorenzos debut-nummer
påminner om en ung indian, som i halsbrytande fart som tar sig fram över
prärien, med yxan i högsta hugg…
Vidsträckta saltängar, sjöar och betesmarker omger Lorenzo Farm.
Floden Rhones sumpiga delta är rikt på djur och växtliv (mineraler) som ger
starka, friska hästar. Bäver och Flamingos rör sig lika fritt som de halv-vilda
vita Camarque hästarna i området. Ornitologiska parken lockar fågelskådare
från hela världen och foto-Safaris arrangeras av traktens turistbyrå.
Sump terrängen är farlig (för alla som inte heter Lorenzo) och
arrangerade hästpromenader är det enda tillförlitliga sättet att ta sig fram.
Bara några futtiga mil bort är marken betydligt torrare, omgiven av knallgula
solroshav och blå Lavendelfält.
Avståndet mellan farmen och träningsarenan är några kilometer, till fots.
Bilarna passerar snabbt, utan att sakta av för den långa häst-karavanen.
Hästarna verkar inte bry sig, de följer sin flockledare och nafsar inte i sig
ett enda grässtrå under vägen. Huvudlag med bettringar, utan tyglar.
Mitt pekfinger i bettringen på häst nummer fyra känns onödigt.
Lorenzo går oftast till träningsarenan ensam, med upp till elva hästar.
De går dit han går, han är flockledaren och står högst i rang.
Sandpaddocken ligger på gammal sjöbotten, djup och tungsprungen.
Staketen som omgärdar arenan bländar vita i solen och på läktaren finns
ett inbjudande solskydd där turister, journalister och privatelever ibland
följer träningen.
Den mörkgrå Darius är en ung och busig valack, han buffar och stökar
medan vitgrå Prince bär sin ålder med värdighet. Sommartid gnuggas
det extra hårt med träning, och hästarna vet vad som väntar under hösten.
Darius rör sig arbetsvilligt i den tunga sanden, med krum nacke och högt,
runt steg. Prince går med lågt, marknära huvud och lite flackt, långt steg.
I par rör sig hästarna däremot nästan identiskt, och rättar sig efter varandra.
Lorenzo står på hästarnas bakdel, styr med de nakna fötterna och reglerar
med tömmarna. I Ungersk häst-tradition är det vanligt att stå på hästryggen,
i Frankrike är Lorenzo nästan ensam om att kunna.
Ingen annan hästakrobat hoppar över, duckar under hinder, och kör slalom
med sexspann. Under träningen är turerna och bytena snabba.
De nakna fötterna kräver hundraprocentig koncentration, inte minst av hästarna.
Ingen häst har ledar-rollen, är vänster eller högerhäst, alla kan byta plats med
varandra. Valackerna håller sams, rangordningen är klar för länge sen.
Som individer är de olika i humör och temperament, med den här typen av
träning stöps inga hästar i form. Med tiden har det bara blivit valacker i stallet,
av Camarque eller Portugese-ras.
Ston ställde tidigare till oreda, både i flocken och showringen.
Det gick inte att lita på damerna, som surade och brunstade vid fel tillfällen.
Lorenzos ston har förpassats till avelsboxen, eller rättare sagt avels-stäppen.
I Frankrike betraktas häst som ett kultur-arv, och det ligger en hel vetenskap
bakom vartenda hästköp. Medveten avel försörjer smakriktningarna, avelsdjur
väljs med omsorg och stamböckerna bevakas minutiöst.
Det krävs förtroliga pratstunder med uppfödaren, innan en fransk hästaffär
avslutas. Här lämnas ingenting åt slumpen.
Lorenzos hästar av Portugese och Camarqueras, har under många år
levererats från samma uppfödare. När så den åldriga stamhingsten på
Stuteri Espelly dog, fick blodslinjen sitt slut. Den sista hästkullen köptes
tidigare upp av Lorenzo och var redan kastrerad när avelshingsten dog.
Hästarna som står i stallet just nu, är de sista från en pålitlig blodslinje.
Unghästar i denna del av Frankrike går ute dygnet runt, tills det blir dags
att hantera och träna dem. Till skillnad mot i Sverige rör sig hästarna i flock
över stora markarealer, vilket stärker skelett, ben och inte minst psyket.
Camarque-ponnyn strövar omkring vild och tillbringar långa perioder
utan mänsklig inblandning, hjordarna förflyttar sig efter tillgång på föda.
Camarque-rasen är frisk, lättfödd och tillhör en av världens äldsta,
med påbrå av både Orienten och Berber.
Kroppen är kraftig med breda bogar och fyrkantigt kors, tungt huvud
med markerade ganascher och en lugn inställning som individ.
Portugesern är mer fullblodslik, med långa ben på en gracil kropp
och ett vackert, mejslat huvud med uttrycksfulla ögon.
Lorenzos unghästar får samma behandling oavsett ras och stödutfodras
bara vid dåligt väder med näringsfattiga somrar. Hovarna verkas och
flocken maskas, utomhus. Meningen är att unghästarna ska röra sig över
stora arealer, senare i livet slippa problem och på starka ben klara träning.
Unghästträningen är lika hård som i trav och galoppsporten.
Dressyr, hoppning och massor av styrketräning i sandpaddock, massor
av motstånd i havets vågor, långa uppbyggande turer i kuperad terräng.
En träning som ger smidiga hästar med hårda hovar och torra, starka ben.
I show-ringen skiftas ledarparet flera gånger, främsta paret är oftast bäst
"för dagen." I mitten kan vilket par som helst befinna sig och längst bak krävs
stadig säkerhet och tyglad ysterhet. Hästarna tränas till att vara likvärdiga,
alla måste kunna hela showprogrammet, oavsett vilken plats de har i ledet,
så att Lorenzo Show inte står och faller med en enda häst...
Svettiga av stark sol (normalt tränas hästarna kvällstid) tar de några extra
bocksprång för att bli av med klådan. Vilket resulterar i några disciplinerande
extravarv. Lorenzo hoppar av och lämnar dem stående i paddockens mitt,
fastlänkade i varandra. Efter att ha lösgjorts från sele och huvudlag står de
snällt kvar, och väntar på att få gå hem. Eller till stranden, där de galopperar
i vattnet på samma sätt som i uppvisningsmanegen, med Lorenzo stående
på sista paret ut, hängande i tömmarna tills bara simmande huvuden sticker upp!
Bilarna på hemvägen håller fransk fart, hästarna trampar på innanför vägkanten,
i en lång rad efter Lorenzo. Stäpp och sval kvällsbris väntar tillsammans med
välförtjänt mat, fast det är inte speciellt ofta stallet används.
Kallaste temperatur som uppmätts i området är -3 (en decembernatt.)
Lorenzo tränar 9-11 hästar åt gången, hela materialet hålls igång, ifall någon
häst skulle råka bli sjuk eller halt. Kraftfodertillskott får hästarna bara
när de tränas inför kommande turné, annars mår de bäst av enbart hö,
odlat på flodbädden. Höet skördas utan "att röra marken" och räknas
näringsmässigt som Europas akkra bästa häst-hö.
I det bördiga distriktet runt gården frodas vin, ris, vete, majs, raps, och
grönsaker, som krampaktigt håller sig kvar på flodstränderna.
Öppningar i skyddsvallarna mot havet släpper in lagom med vatten till
lagunfiske, saltverken och vinodlingarna. När solen gått i moln känns luften kylig
och vi flyttar in i Lorenzos hus, som han naturligtvis byggt själv, utan hjälp…
Lorenzo är mer pratsam nu när dagens träningspass är över.
Han berättar om sina bästa turnéår (hittills) 1995 och 1996, då showen hann
med 20 utlands-turnéer, mot normalt 10-15 per år.
Jobbigaste turné (någonsin) var 3 dagar Aten-Oslo, med 4 inbokade shower!
Att vara världsberömd kan ha sina avigsidor, det finns grannar som tycker att
"pojken" fått för stor uppmärksamhet. 20-talet Tv-program, turnéresor till Usa,
Tyskland, Spanien, Norge, Danmark, Sverige, England, Grekland
(vissa länder flera gånger) väcker ibland avundsjuka.
London (2ggr) betraktar Lorenzo som höjdpunkten under sin karriär.
Inbjuden av självaste drottningmodern, The Queen of England
(enl. Lorenzo lika hästgalen som han själv.)
Wales har också gett speciella minnen, inte minst på grund av en ovanligt
entusiastisk och hästkunnig publik. Irland 1999, en oväntad skönhetsupplevelse.
Lorenzo förälskade sig främst i de gröna kullarna, där han rastade sin hästflock
under besöket. En stark kontrast till sönderbrända Camarque och stäppen.
Lorenzo på hästryggen har inte mycket gemensamt med Lorenzo på marken,
men efter en dags hård träning tillsammans, är han inte lika rädd att prata engelska.
Han berättar att från den första hästgruppen finns ingen häst kvar som turnerar.
Under hans mest hektiska turnéperiod bröt ledarhästen ett ben, parhästen blev för
gammal och tappade till arbetsglädjen. Fyra nya hästar fick "snabbtränas" för att
ersätta de som hastigt försvann. Sedan dess finns ingen speciell ledarhäst eller
favorit, alla behandlas lika och står lika högt i kurs.
Hästarna rids in vid 3 års ålder, träning påbörjas vid 4, uppträning tar 4-5 år
och vid 5-6 års ålder är det lagom att visa upp dem i showring och turnera.
Lekfullhet och arbetsglädje finns kvar (om man gör rätt!) hästarna verkar inte
ha tröttnat på turnerandet, tvärtom. De gillar att resa, bor i bussen och vilar ut
i stora, förbeställda hagar under turnérandet.
För att få Lorenzo Show att gå ihop ekonomiskt, krävs ett stort antal turnéer
- och friska hästar. Den välutrustade turnébussen är lika dyr som nödvändig,
och det fattas några turnéer innan den är betald. Under resorna bor Lorenzo
(av säkerhets-skäl) i bussen, och hästarna utsätts inte för onödiga smittorisker.
Foder och vatten finns plats för och en liten sovalkov med kokmöjligheter
ersätter lyxiga hotellrum. Vid utlandsresor åker chaufför och hästskötare med
inom Frankrike kör Lorenzo bussen själv.
Förmodligen är det lika stor "säkerhetsrisk" att vilja göra allting själv, men det
är så han vill ha det! Hästintresserade människor hör ofta av sig och vill hälsa på,
få privatlektioner, jobba gratis, kön är lång!
Lorenzo vill egentligen inte ha någon hjälp alls med hästarna, men för att inte slita
ut sig alternerar han mellan två frivilliga damer. De hjälper till med träning och
privatelever, putsar hästar och åker med på turné. Lorenzo påpekar att det är
bättre att ha två, så vet de inte vem av dem han gillar bäst!
Samma pedagogik som han tillämpar i hästflocken. En av damerna är "hästgalen"
och får ridlektioner i lön, den andra är överårig, det blir lugnast så.
Eftersom alla hästarna åker på turné, vet de inte när det är deras tur att uppträda.
Naturlig hästmiljö och lösdrift ger minimala veterinär-kostnader och friska hästar.
Benen är torra och glasklara, kropp och hovar hålls i rörelse större delen av dygnet,
när hästarna letar föda på stäppen. Hår remmen är blank under ett rufsigt täckhår,
man och svans kraftigt vildvuxen. Hovslagaren kommer med jämna mellanrum,
underhållet emellan fixar Lorenzo själv. Hovproblem finns knappast, med tillgång
till Europas bästa hö, friskt vatten, sand och flodlera.
Lorenzos egen kropp hålls i trim med löpträning, simning och Gym, förutom det
som byggs upp på hästryggen…
Den formella utbildningen till ridinstruktör ger något att falla tillbaks på,
sen när han inte är lika populär längre. Enligt Lorenzo är det bara en enda häst
som inte hållt måttet för hans träningsmetoder. Den hästen gick inte att tämja,
och blev dessutom alldeles för bortskämd! Tydligen gick det inte att sälja honom
heller, han är enda häst som bär sig normalt åt när vi hälsar på, som pockar på
uppmärksamhet, skrapar med foten och gnäggar frustrerat när vi bara går förbi.
Han får en björnkram och en hötuss för att hålla sig lugn i boxen under siestan.
Numera finns inga favoriter, alla hästar (och damer) behandlas exakt lika…
Pokaler, prisrosetter, klippböcker, diplom och mängder av pjäser fyller det
lilla trivsamma Lorenzo-huset. Datorn har en hedersplats och hemsidan är
Lorenzos kontakt med omvärlden. Han får hjälp av Hovtramps fotograf att
översätta inköpta programvaror, så han kan marknadsföra sig på hemsidan.
Vill publiken se honom igen? Beundrarpost hopar sig i brevlådan,
gästboken på hemsidan är full och många arrangörer förhandlar via e-mail
om kostnader för Lorenzo Show. De som bokar showen får en video att
titta på, långt innan hästbussen anländer. Med hjälp av hemsidan kan alla
intresserade följa träning, uppvisningar, nyheter och skicka hälsningar.
I Lorenzo Fan Club lottas ut Lorenzovideos, planscher och fotografier,
frågespalten måste skötas om och kvällarna är korta.
Turnerandet tar tid, resten behövs till träning och förberedelse.
När turnébussen rullar, dröjer det länge innan den svänger in på gården
igen. Oftast samarbetar arrangörerna, och delar på omkostnaderna.
Norrland och Dalarna har Lorenzo hört talas om under sitt år i Sverige,
Malmö-Göteborg-Stockholm-Rättvik-Sundsvall-Jokkmokk är en tanke
som lockar…Under tiden som Lorenzo och fotografen ägnar sig åt datorn,
berättar mamma Serre lite mer om sin son.
Jodå, det gick att på knagglig franska lura ur henne vad Lorenzo gjorde i
Göteborg ett helt år. Är det någon som hört talas om vackra svenskor?
Det sista vi ser av Lorenzo Farm är hästar som snabbt förflyttar sig ut på
stäppen, det sista vi hör är hunden Jack, som skäller om sin kvällsmat.
Hästkommunikation väcker intresse över hela världen, men här på stranden
i S:t Marie de la Mer finns en självlärd person som fått det mesta att fungera.
En fransk variant av Monty Robberts, med en minst lika jordnära hästhantering.
Hästarnas språk med varandra (Eccus) är likadant över hela världen.
När vi vänder bilen mot Provence är det redan mörkt och grodorna kväker.
Lika stark som solen varit på dagen, lika kyligt svart är det på natten.
Tillbaks i Sverige tittar vi på Lorenzos hemsida, och hälsar senare på honom
i Globen, hoppas han kommer till Sverige många gånger.
Lorenzos hemsidadress: http://www.showlorenzo.com
e-mail: contact@showlorenzo.com
Lorenzo har en helt fantastisk hemsida med videofilmer, musik...
Minst fem minuter behövs för en fransk visit!
Text: Ilse Österwall
Foto:Lars Karlsson/Hovtramp