Reportage av Hovtramp, publ. Hästsport 3-4 2005
Många Einar-bilder visades i det reportaget.
Einar Andersson, hästfotograf
- en ständigt skapande konstnär
En av världens mest omtalade hästfotografer.
Få sporter engagerar människor så starkt som tävlandet med hästar.
Spänningen när hästkrafterna mäts gör att vi aldrig slutar hoppas,
oavsett om vi fotograferar, äger, tränar eller bara är en i publiken.
När tävlingarna är över finns bilderna kvar, och dem kan vi titta på
hur många gånger som helst!
Nästan alla som besökt en trav eller galoppbana har sett Einar,
men vem är han egentligen, personen bakom kameran?
Sveriges mest omtalade hästfotograf är född 1926 och lika aktiv som
alltid. Hans ålder är som en kraftig vinter, impulsiv och frisk.
Einar är en levande legend, beviset på att slit faktiskt lönar sig.
Han har vunnit fototävlingar i parti och minut, fått hedersutmärkelser
över hela jordklotet och få hästfotografer förknippas så starkt med sin
sport som just Einar. Han har fotograferat nästan lika mycket
internationellt, och har med sina bilder bidragit till att kulturarvet
svensk travsport finns bevarad för kommande generationer, även ur
ett historiskt perspektiv.
Under stora delar av 1960, -70 och 80-talet var Einar den mest kände
svensken i internationella travkretsar. Som bildjournalist finslipades den
dokumentära förmågan, glöden och viljan att fånga det rätta ögonblicket.
Fotfolket är hans kompisar, och som chef gav han sina anställda den
respekt och reklam de förtjänade. En ständigt skapande konstnär, som
tänker i bilder och lever med bilder den mesta delen av sin vakna tid.
Einars Hästkalender har firat 35-års Jubileum.
En barnbok, Piggelins äventyr (Natur och Kultur) har text av Sofie Pihl
och kretsar runt Einars ponnybilder.
Einar fångas in på Globen, kameran ligger beredd.
Sveriges främsta hästfotograf enligt många.
- hur låter det Einar, berätta vad du tänker!
- Va, nä, ojdå, skulle det vara jag, en gammal trött gubbe…
- Varför blev det just hästar?
- Enkelt, kärleken till hästen, säjer Einar.
Einar betraktas inte bara som bäst, han var också först att bevaka svensk
travsport med kamera.
Genombrott för ingenjör Andersson kom 1954, vid Solvallas Ryssgala
då en legendarisk målbild av Gibrid, Frances Bulwark och Gay Noon
kablades ut över världen. Einars bilder blev snabbt både efterfrågade
och berömda. Einar påpekar att han bidragit till skolans sexualundervisning,
redan på den tiden när ämnet var tabu. Docent Knudsen från Solvalla
Hästsjukhus gjorde tillsammans med Einar ett bildband, som visar hur ett
sto blir dräktigt och fölet kommer till världen.
Långa perioder har Einar varit verksam med nedsatt hörsel, ett handikapp
som inte fått honom att avstå från resandet jorden runt. Letandet efter
vackra, spännande och annorlunda hästbilder har blivit tusentals mil och
bytet är ett svällande bildarkiv. Einar är alltid på väg, med Inga i släptåg.
Inga har agerat allt från tolk till caddy.
Men hur började det egentligen, har det alltid varit bara hästar?
- Nä, från början handlade det faktiskt om alla möjliga sporter
som handboll, ishockey, bandy, fotboll, berättar Einar.
Landets 12 dagstidningar ville ha Einars bilder, samtidigt.
När travsporten etablerade sig i Sverige och blev en välbesökt publik
och breddsport, krävdes en snabb och skicklig fotograf, Einar.
Redan 1948 stod han där, beredd med sin Agfa Isolett.
Från början var uppgiften bara att närvara vid travtävlingarna och
ta några bilder av hästar som forsade förbi, bilder för publicering.
Bevakningen blev snabbt mer kontinuerlig, med täta målstrider och
prestigefyllda lopp. En snabb travutveckling beredde plats i tidningarna
för dåtidens stjärnor, både två och fyrbenta.
Men några avtal mellan Solvalla och fotografer fanns inte, på den
svartvita tiden var alla hästsportfotografer frilans.
I Travsportens bildarkiv gömmer sig allt från gamla glasmålningar till
modern nutid. Miljontals negativ har högt kulturhistoriskt värde och med
hjälp av arkivet går det att bilda sig en uppfattning om hur häst och
människa utvecklats tillsammans i travsport. Historiska travböcker är
bristvara men det finns några guldkorn som sammanfattar svunna tider,
med bilder ur Einars samling. Hästar från travsportens stenålder,
i gammaldags trävagnar, kuskar med keps, grosshandlare i långrockar
och högtidliga vinnarcirklar med vackra damer och champagne.
Men brukar det inte vara fullblodshästar och galopp som väcker
intresse hos skönhetstörstande hästfotografer?
- Galopp? Nä, jo, äsch, säjer Einar.
Visst finns det åtskilliga galoppbilder i arkivet från många världsdelar,
men av olika orsaker blev det travsport som prioriterades.
Så länge galoppbanan Ulriksdal fanns var intresset större,
men man kan ju inte vara överallt, samtidigt.
Einar Andersson Pressbild blev 1978 Pressbild & Reklam, P&R
i regi STC. Familjeföretaget Andersson blev snabbt en halvstressad
fabrik, med hjälp av räknekunniga, nytillsatta chefer.
Men Einar stannade kvar, och fram till 1991 var han mer produktiv än
någonsin, helt uppslukad av sina bilder tillsammans med färgkopisten..
Nu var det inte bara kalendrar och vinnartavlor längre -
produktstudio, reklamfolk och datorer kom med i bilden.
Det har blivit en och annan utmärkelse under åren, bevis för att
Einars bilder är "bäst." Förutom amerikanska Hoof Beats fototävlingar
har Einar fått STC:s hedersnål, som Travets Hedersman och Stipendium
från STC (som räckte till en hästresa.) En utmärkelse av extremt hög
dignitet är guldplaketten Award of Special Excellens, som Einar mottog
1977 från Harness Tracks of America Inc., Guldplaketten har haft sin
hedersplats på kontoret sedan dess.
Utställningar har varit sällsynta, fram till nutid.
I USA har Einars bilder däremot prytt Roosevelt Raceways flotta
Casino, dit man endast har tillträde i festklädsel.
- Nä, dom flesta vill bara ha sånt som konstnärer målar, sa Einar.
Fast en av hans mest berömda hästbilder lånades (utan lov!) av en av
världens främsta konstnärer, vilket resulterade i att både Salvador Dali
och Einar Andersson fick uppmärksamhet och massor av reklam.
Einars foto av Une de Mai omgavs av Dalis fantasifulla, ditmålade fjärilar!
Den spanska konstnären (död 1989) är känd för många, märkliga infall,
en mäktig banbrytare inom Surrealism (verkligheten över det självklara.)
Bilden av Une de Mai tjusade alltså storheter som Dali, men förmodligen
nåddes ekonomisk förlikning med Einar i slutändan, vem vill inte ha en
tavla av Dali på väggen?
Einar har släpat och burit på stativ och kameraväskor under ett helt liv
- i ökenhetta, snöblask och extrem kyla. I jakten på de ultimata bilderna
har ingenting sparats, krälandet och krypandet har gjort att många
unika hästbilder sett dagens ljus. Vad är det som gjort Einar så skicklig?
- Envishet, intresse, hårt arbete och så kärleken till hästen, men man
måste ha lite tur också… Kanske ser man bättre när man inte hör
ordentligt, inte vet jag, säjer han.
Einar lärde sig tidigt läsa av (koda) och kommunicera med hästar,
han kan härma och få fram ljud som gör att till och med viltströvande hästar
spetsar öronen. En dov hingstgnäggning, ett gurglande läte långt ner i halsen
kan väldigt få hästar motstå, och när de visat sig på nära håll hat Einar
jobbat för högtryck med sin kamera.
Farligaste arbetsplatsen av alla ställen har travbanan varit.
Farligare än vildhästar och otämjda ponnyflockar, det har Einar fått
känna på. 1976 blev han regelrätt översprungen på en travbana i Forsa,
av en rysk, kvinnlig kusk som värmde sin häst.
Resultatet blev bruten kotled, många blåmärken och skavanker.
Kollision uppstod när kusken värmde hästen mellan loppen, samtidigt som
ett annat ekipage segerdefilerade och kråmade sig framför fotografer.
Plötsligt tömdes banan på fotografer och journalister, utan att Einar hörde
(eller såg) någonting. När han plötsligt märkte att det blev gott om plats
tänkte han - bra, nu blir det mycket bättre bilder!
Vilket resulterade i att Einar med kameran i högsta hugg blev överkörd.
Smällen blev våldsam och det blev ambulans och sjukhus istället för fest.
Bakom framgångsrika män står ofta en jordnära kvinna, och Einars fru
Inga har säkert spelat en stor roll under alla år. Oavsett om det handlar om
att upptäcka ringlande skallerormar i närheten av sin ålande man i öknen,
eller svänga ihop en nattlig supé åt Elitloppskuskar och deras hästägare.
- Alla skulle med hem till oss, jaha, så var det, säjer Einar och nickar.
- Det blev lite av tradition att umgås runt Elitloppshelgen varje år,
vi var som en enda stor familj allihop.
Det Inga inte upplevt tillsammans med Einars hästar och hästfolk...
- Kanske inte undra på att man är lite trött på häst, säjer hon.
Einar fyllde 80 år i februari 2006 men har inga planer på att sluta
fotografera. Och en dam frågar man inte om åldern.
Einars fotograferande har varit mångfacetterat.
Reportage och omslagsbilder men också bevakning av travsport med hela
världen som arbetsfält! Fotograferandet och hästletandet markerar stora
delar av världskartan. I travländer som USA, Frankrike och Tyskland har
många kontakter knutits med de största, bästa, duktigaste och vackraste
två och fyrbenta stjärnorna. Under en mycket lång period var VM och
Hambletonian höjdpunkten på travåret, ansvaret för fotobevakning vilade
på Einar. Det publika travintresset uppgick till ca 40.000 personer, varje
kväll! I nära samarbete med USTA och Hoof Beats har Einar varit deras
Europafotograf.
Vänskapen med Stanley Bergstein, USTA:s och Hoof Beats chef
(instiftare av VM) förstärkte rejält de amerikanska kontakterna.
Charlie Mills och Gelinotte (Elitloppsvinnare 1956 och -57,) William
Haughton och Stanley Dancer, är bara några av Einars alla vänner.
De franska kontakterna förstärktes med flitigt franskt gästspel.
Bekantskapen med Ozo och Roger Massue (Elitloppsvinnare 1963)
Roquepine och Henri Levesque (Elitloppsvinnare 1966 och -67)
ledde till många trevliga träffar, både med och utan kamera.
Une de Mai (deltog i tre Elitlopp utan att vinna) Ideal du Gazeau,
P.J.Morin och Eugene Lefevre (Elitloppsvinnare 1980 och -82) har
följts upp med besök hemma hos hästar, tränare och ägare.
Kvar finns en skattkista full med bilder att ösa ur!
Även den tyska travnationen har haft stort utbyte med Sverige.
Walter Heitmann vann Elitloppet redan 1952 med Permit, och
naturligtvis stod Einar där redo med kameran. Johannes Frömming
och Eilen Eden vann Elitloppet 1968 och -70 tillhör också vännerna.
I Sverige är Einar Anderssons hästbilder ett varumärke och kvalitet.
Tillsammans med Olle Gabrielsson på gårdagens Aftonblad, har text och
tusentals bilder producerats. Olle, som talade tre språk flytande och ett par
till hjälpligt blev en stor tillgång på utlandsresorna, och när utländska gäster
kom på besök till Sverige. För Trav-Rondens räkning har många resor
gjorts, i små och stora uppdrag. Bosse Fransson (Red Mile) och Rune
Ahlqvist fångade text och Einar levererade bilder. Texter av hög, språklig
kvalitet, formade av pålästa, verbala sportjournalister med genuint intresse.
- Travets hetluft var annorlunda förr, säjer Einar och slår ut med
armarna. Dom kunde skriva och prata på ett annat sätt, och allmän-
bildade var dom också! Sen suckar han och tillägger - jaja, helt
annorlunda var det. Vi var som en enda storfamilj i travsporten,
man kände varandra, det var socialt och trevligt.
Hästägarna, tränarna, folket som jobbade i stallarna, allihop.
Naturligtvis ville alla vinna, men känslan var annorlunda,
och hästarna betydde mycket mera.
- Vilken resa har varit roligast?
-Bahamas, svarar Inga omedelbart.
Ja, men där finns väl inga hästar?
Nä, just det, säjer hon.
- Nevadaöknen, säjer Einar efter en stunds eftertanke.
Det blev två resor för att hämta hem bilderna som behövdes, båda
resorna var riktiga naturupplevelser. Öknen är en mäktig plats,
vilket konstnärer lätt glömmer i sin iver att skapa.
- Första gången letade vi runt efter hästarna i en vanlig bil, utan
tillräckligt med proviant och vatten, berättar Inga.
- Men vi hittade faktiskt en hästflock till slut.
Halvvägs ut i vildmarken stannade vi, köpte en karta och träffade
då en karl som verkligen visste vad som behövdes i öknen.
Den vänliga mannen fyllde vårt förråd med mat (som vi tyckte
såg ut att räcka i månader) och skickade med extrautrustning,
gratis. Cocacola i massor om vattnet skulle ta slut och extraförråd,
om vi skulle komma bort.
- Har ni verkligen åkt nästan jorden runt för att plåta vildhästar?
frågade han. Trots förklaring, hade han svårt att förstå vårt intresse
för det som invånarna på platsen betraktade som ohyra.
Vildhästar flyttar på sig efter tillgång på föda, och äter upp det mesta
som växer! Vad som hände när hästarna traskade in i trädgårdarna
gick att räkna ut, men att kalla dem för ohyra…
Nu för tiden räcker inte maten till, utan stödutfodring från snälla
hjälporganisationer klarar sig inte jordens sista vildhästar.
Vid andra besöket i Nevadaöknen tog vi professionell hjälp och häst
flockarna hittades med hjälp av helikopter. När de var på väg mot ett
vattenhål för att dricka var det bara att knäppa, knäppa och knäppa.
En vild hingst stannade upp, lyssnade på Einars lockande gnäggningar,
reslig och vild med spetsade öron och uppmärksam blick.
Inga berättar att hon fortfarande kan känna ökendoften om hon blundar.
-Den påminner om lavendel, säjer hon.
Förmodligen blev det en hel del tid att bara sitta där och lukta,
medan Einar kröp omkring eller smög i buskarna, i väntan på rätt bilder.
- Fast Galicien var också ett hästäventyr utan like, säjer Einar.
- Hästarna fångades in i fållor och drevs ihop. Det var hundratals
hästar och spöregnet gjorde att en varm ånga vilade över platsen,
som sen blev jättevackert på bild.
- Fast jag gillade inte folkets hästhållning eller inställning till häst,
dom var inga djurvänner.
- Och varför måste dom klippa jack i öronen, det blev ju jättefult!
Hur kunde du fotografera så många hästar på en gång, frågar vi.
- Jag stod uppe på en slags mur, med alla hästkroppar som vällde
fram under mej, det var en häftig upplevelse!
Inga nickar instämmande, för visst var hon med.
Den mest udda foto-resan då?
- Forbonde-resan, en resa under fem dagar (20 mil) med häst och
släde, i bitande vind och isande kyla. Från Klövsjö till Röros i Norge.
En gammal tradition skapad av forbönder, som sålde varor efter vägen.
- En helt fantastisk, sagolik resa som inte finns like till, säjer Inga och
Einar samstämmigt. - Frös ni inte, det ser ju jättekallt ut på bilderna?
- jo, det gjorde vi väl, men huvudsaken är ju att inte kameran fryser,
säjer Einar.
Travresor är ju inplanerade eftersom det handlar om lopp, men sen är det
ju kul att kunna fånga lite annat runt omkring också, säjer Einar.
En mycket speciell travresa (som Einar sent kommer att glömma) var med
mästerkusken Herve Fillion och kameran. Einar följde honom under en hel
travdag, då han passade på att vinna 7 (sju) lopp!
Några timmar senare var Einar och Fillion framme vid nästa bana där det
vankades kvällstrav och ytterligare 3 segrar hämtades, 10 vinster samma dag…
Einars vänskap med fransoserna gav förutom en samling underbara bilder,
hans enda period som hästägare! Efter att ha stiftat bekantskap med hästar
som Une de Mai, Roquepine, Ideal du Gazeau och Ozo bestämde sig Einar
för stoet "En afton i april" som valdes med omsorg.
Einars aprildröm vann ett antal lopp, bland annat i Cagnes Sur Mere och såldes
senare till Tyskland.
Einar lät sig även övertalas en enda gång (på Solvalla) att köra häst.
Travbanan låg nykrattad och Einar äntrade sulkyn med en av den välkänt
skojfriske Harry Lindbloms hästar. Samtidigt körde Harrys drängar upp på
utsidan av Einar med sina hästar, och smackade vildsint!
… så man kan gott säja att Einar åkt en långsida med pigg häst.
Men, bilderna, går de alltid att planera?
-Nä, ta den där gamla bilden med Alan Lad, hästen som hoppar högt
upp i luften på Solvallas stallbacke, den är ett bra exempel.
- En sån bild går inte att planera, det är ju inga cirkushästar!
Alan Lad hade tävlat framgångsrikt hos Sören Nordin och många ville se
bilder av honom. - Jag bestämde tid med Sten Welén som passade hästen
och gick ner och ställde mej och väntade utanför, berättar Einar.
- Rätt som det var sprängdes dörrarna upp på vid gavel, ut hoppade
Alan Lad med drängen längst ut på snöret, så var den bilden klar!
- Och ryska skimmelhingsten Torg, som reser sig på bakbenen
(tidig kalenderbild) inte brukar väl travare stegra sig i hagen?
- Nä, han slet sönder grimman när jag gnäggade åt honom, sen rusade
han runt, blev piggare och vildare, tills han gick upp på bakbenen!
- så det var bara att knäppa, säjer Einar.
Hela bildserien visar hur Torg snabbt tröttnar på fotografen, rullar sig
i lera och vänder rumpan till.
Bilden från Ryssgalan på Solvalla 1954 har blivit en klassisk kultbild,
som förknippas med travhändelsen. Framsprängande sida vid sida!
Ryska, vita Gibrid, svenska Frances Bulwark och Gay Noon (vann loppet.)
Aldrig någonsin har våldsammare publikjubel (ca 30.000) hörts på Solvalla,
trots många senare elitkamper.
-Planerar, visst planerar man sånt som att OS-simmaren och amatören
Lester Eriksson ska sparra sin häst i sjön, eller att franske travkejsaren
Ideal du Gazeau ska träna i höga Atlantvågor i Normandie, men
ögonblicksbilder fångar man när de uppenbarar sig, påpekar Einar.
- Vilken är den absolut vackraste häst du träffat, frågar vi nyfiket och väntar
oss inget svar. Den som har träffat så många kan ju knappast ha någon favorit.
- Ozo, säjer Einar blixtsnabbt utan att tveka. - Vilken häst, säjer Einar.
Ozo var en långbent märr, mörk i skinnet och elegant. Hon travade med en
vitlindad svans, som hon bar rakt upp i luften som en batong!
Det franska stoet vann Elitloppet 1963 och utklassade sina konkurrenter i
både försök och final med Roger Massue i sulkyn. Einar är inte ensam om att
välja Ozo först, Johannes Frömming (vann Prix d ´Amerique med Ozo) håller
henne som en av de bästa i världen, någonsin.
- Det finns fyra sorters travare, sa han.
Den amerikanska, franska, ryska och så Ozo.
Vid arbetsbordet är Einar en försiktig pedant, därför är det roligt att
reta honom lite. - Einar, har du spillt kaffe över klippbordet, eller tappat
bort filmrullarna nån gång?
Einar tittar på oss som vi var tokiga, och förstår inte ens frågan.
- Nä, men en gång i USA fick jag byta hyrbil snabbt, då hann jag
inte ens öppna bildörren förrän dom kört iväg med utrustningen!
- Fast, jag fick tillbaks allt, med mycket tur och god hjälp!
Mia Törnberg på Travronden får massor av beröm. Hon har varit Einars
hjälpreda i programvaror som moderna fotografer måste behärska.
Einar vill aldrig sluta berömma hennes tålmodighet. Nu har han lärt sig
det som behövs för att kunna bearbeta sina egna bilder.
- Det går ju inte att gå på kurs när man inte hör vad dom säjer,
och vem står ut med att lära upp en gammal gubbe, suckar Einar.
Utan att förstå, att den som får tillbringa tid i hans närhet aldrig kan gå i
en bättre skola, och ska vara honom evigt tacksam.
Mia jobbar med Einars kalender, 2005 års utgåva pryds av ett "typiskt"
Einar-omslag, en naturligt rufsig huvudbild av nordsvenska Odar, en av de
sista Wången-hingstarna. Tre av fjorton bilder har Mia knäppt själv,
ett tecken på att en av Sveriges mest kända hästprodukter är på väg
att göra generations-skifte? Fast rent tekniskt, finns det ju några miljoner
bilder i Einars arkiv, och så dom som han inte ens har visat!
- Förr var man ju fem, sex man som jobbade fram en enda bild!
Efter framkallning skulle bilder tas fram, olika mörkrum för svart
vitt och färg. Tänk bara vad mycket tid man sparade när man
slapp blanda till vätskor och maskinerna tog över.
Minst tio kemikalier skulle blandas och färgkopisten fick lirka
fram färgerna, vilken tid det tog! Idag behöver man bara ställa
in datorn, sen kan man leverera bilder direkt till tryckeriet,
säjer Einar.
Kanske hade det varit bättre att fråga gamla kollegor om Einars
person sammanfattad med tre ord, men vi gör ett försök.
- Beskriv dej själv med tre ord, Einar!
Han lägger pannan i djupa veck och säjer - det vete fan!
Visserligen tre ord men inte det svar som vi vill ha.
- Energisk, tålmodig och estet, säjer Einar som verkade beredd..
En av Einars tidigare anställda, fotograf Tommy Andersson (ALN)
sammanfattar Einar med de här tre orden: envis, nyfiken och våga.
Han påpekar att Einar är lika modig som nyfiken och lärde sig modern
bildbehandling (långt före andra) som var både yngre och skickades
på dyrbara kurser.
- Finns några önskebilder kvar, den ultimata bilden är väl knäppt?
- Nä, den finns alltid kvar att hämta hem, säjer Einar och suckar.
- Har du blivit rik på ditt fotograferande?
- En bra hästbild är inget man får gratis, poängterar Einar.
- Det krävs massor av arbete, skicklighet och lite tur.
Men trots detta går det knappt att få betalt för bilder, och rik blir man
definitivt inte! Speciellt inte nu när travsportens eget bolag skänker bort
samma bilder gratis, som hästsportfotografen ska leva av...
Nu är audiensen slut, och Einar har bråttom iväg.
Inga hjälper honom att packa ner ett helt liv i bilder i portföljen, för att
han ska hinna så mycket som möjligt innan arbetsdagen är slut.
Einar är redan på väg, i både fantasin och verkligheten.
Text: Ilse Österwall
Foto:Lars Karlsson/Hovtramp