2006-10-05 Besök på en helt vanlig ridskola. Besök i en annan värld.Kallt under rumpan, på läktaren av trävirke, hösten är här! Utanför är det becksvart, lukten av varma hästkroppar sticker i näsan. I manegen frustar ett gäng hästar, några skrapar med foten i sanden. En står som fastvuxen i marken, trots att ryttaren smackar, sparkar och gungar fram och tillbaks i sadeln. En helt vanlig kväll på ridskolan, för de invigda. Avspända och stressade människor samlas på samma läktare, för att titta, rida, umgås eller bara insupa hästdoft. Väntande föräldrar drar huttrande på sig jackor och tröjor, ryttare som ska rida eller just har ridit smuttar på heta drycker. Hästen är deras (kanske enda) gemensamma nämnare.
Tre typiska tonårstjejer pratar högt och ljudligt med varandra, utan att ta hänsyn till övriga åskådare och den just påbörjade lektionen. De ropar till en av ryttarna, varje gång hon rider förbi läktaren. Glada tillrop, blandade med spetsiga förmaningar, fniss och tillgjorda skratt. Precis som man tänkt sig gänget på ridskolan, alla dessa tjejer som blir starka och lite farliga i grupp. Så var det förr, så är det idag, har tiden stått stilla? Det luktar varm choklad, och en av tjejerna äter en skål med rykande nudlar. Varje gång deras kompis är på motsatta sidan manegen byter samtalet karaktär. - skulle inte förvåna mig om hon ramlar av liksom, säjer en av dem. - jag skenade i somras, med en travare. Fast det var meningen, säjer en annan. Den äldsta inflikar syrligt - titta hur hon håller tyglarna, hon kommer aldrig att klara av att hoppa med den hästen! Kan inte låta bli att vända mig om, nyfiken på hur "vännerna" ser ut. Är tonårstjejer så här elaka och falska, eller är det bara normal jargong? De fnittrar generat när jag mäter dem med blicken, och skuttar ganska snart tillbaks ut till värmen i stallet. Lektionen kan börja.
Ridläraren förklarar övertydligt i sin mikrofon hur hon har tänkt sig, och hopphindren är utplacerade i hela manegen. Några privatryttare rider egna hästar, ridskolans elever sitter på ponnykorsningar, halvblod och ett fullblod. Hindren är låga och ryttarna har precis börjat sin hoppkarriär. Tar alla hästarna lika många kliv emellan och över hindren? Behövs det inte mer ansats med stora hästar? Den vita, ganska tjocka och omusklade halvblodshästen rör sig makligt, i skritt. Ryttaren blev mer fokuserad på uppgiften när "vännerna" försvann. Hästens svans är flätad och hovarna blanka, valacken bor i ridskolans privatavdelning. Precis som det sura, ganska kantiga stoet med en liten, spinkig ryttare i sadeln. Pappan som äger hästen (och flickan) sitter på läktaren, och är spänd på hur dottern ska klara lektionen. Nu hör man tydligt vad ridinstruktören säjer, och det är ganska många fackuttryck inblandade i hennes befallningar. Alla ryttarna verkar inte förstå, det syns på deras tveksamma kroppshållning. Men det blir rätt i alla fall, eftersom de gör precis som de andra. Ridläraren stegar mellan hindren med sina komiskt smala ben, instoppade i damaskliknande ridbyxor. Äntligen, ser det ut som ryttarna tänker, när de närmar sig första hindret. Hästarna masar sig över de låga bommarna på en lång rad, somliga helt utan hjälp av ryttaren. Det smäller i trävirket när hovarna slår i, men alla tar sig över utan att ramla omkull. Ridläraren ger nya instruktioner, rättar till några stycken och smackar själv ljudligt för att få fart på de lataste hästarna. Hur många gånger arbetar en ridskolehäst per dygn? Varför ser en del så sura och ovilliga ut? Får de dricka och kissa utan sadel, mellan de olika lektionerna? Efter några varv blir den vita hästen svår att tygla, biter tag om bettet och sticker iväg. Ryttaren sliter hårt i tyglarna för att få stopp, flera gånger. Så länge det handlar om att rida rakt fram går det bra, så fort det blir tal om att svänga visar hästen missnöje genom att ruska på huvudet och försöka slippa bettets och tyglarnas tryck. Starka hästar har skarpare bett. Skarpare bett ger "dummare" hästar. Går ridskolehästar till tandläkaren och chiropraktorn, och har alla sin egen utprovade sadel? En av ponnyhästarna ger ett stubbigt intryck och har en alldeles för lång, tung ryttare på ryggen. Hästen är inte heller tillräckligt viktbärande, och de pinniga benen och smala omfånget (bogen) får det jobbigt över hindren. Med framtung ryttare får hästen sämre balans, det mesta av ryttarvikten hamnar på de stackars frambenen - armbågar, carpus och kotor. Ridläraren verkar inte tycka att ekipaget är omaka, hon vill komma igång med det hon är bra på, att undervisa.
Ett fullblod med massivt bakparti saknar helt hals och går på spåret med visset, nerböjt huvud. Nästan som om hästen var i två delar! Lårmuskulaturen skvallrar om en bakgrund på galoppbanan. Idag är han allt annat än yster och har inte en tanke på att bralla iväg. Han finner sig snällt i ryttarens önskningar, vill bli klar, äta och vara ifred. Fullblodet är en stolt hästras som håller huvudet högt i alla lägen. En krutdurk att sitta på, en drömhäst för den som törs. Galopphästar tillhör elitidrottarna, behöver massor av motion och mat - tre gånger så mycket som ponnykorsningarna och helst fyra gånger per dag, fri tillgång på hö - för att över huvud taget fungera, och må bra… Ett halvblod går inspänd med tighta gjordar och kan inte använda sitt huvud som parerande pendel. Bettet skvallrar om att hästen är "stark" men hållningen berättar att hästen inte går rakt med huvudet och oavbrutet försöker slippa ryttarens tyngd, genom att avlasta sin ena sida, inte minst i vänstervarv. Den lilla hästen med den tunga ryttaren stapplar stötigt över hindren. Ryttaren kämpar tappert, och börjar till slut att själv avlasta hästen så mycket det går, genom att följa med i hästens egna rörelser. Till slut har det omaka paret hittat en gemensam rytm, ryttaren ser nöjd ut när även vänstersvängarna fungerar, tillsammans gör de ett bra jobb. En kraftig ponnykorsning tar sig villigt över hindren och blir extra glad när ryttaren får svårt att hänga med. Han är tuff, stark och glad. Kanske flyter det kallt blod i hans ådror, arbetet på ridskolan är som gjort för honom. Ryttarna kan inte "åka" häst utan måste använda all sin kraft och teknik för att rida honom, och de flesta lektioner blir det 1-0, till honom! Efter tio minuter är ryttaren illröd i ansiktet, rider extravolter efter varje hinder men ser nästan lycklig ut. Vet en ridskolechef hur olika slags hästraser vill ha det, eller får alla samma sorts foder, vård och skötsel? Får hästarna vila om de behöver, hur pass mycket anatomi och träningsfysiologi ingår i ridskolechefens kompetenspaket? Naturligtvis är det lika individuellt som i alla andra yrken, bottnar i ett brinnande intresse och styrs senare av krass ekonomi. Hur ofta hovslagaren, tandläkaren och veterinären kommer på besök bestämmer kundunderlaget (inkomsterna.) Ju duktigare ryttare, desto bättre hästar behövs att rida (tävla) på. Ridskolans vardagshästar ska i första hand vara trygga, lagom lata och sociala med folk och andra hästar. En duktig ryttare behöver ju inte heller vara lika duktig som ridlärare/pedagog, eller hästskötare. En bra ridhuschef behöver inte ens kunna rida, det finns massor av duktiga ridinstruktörer att hyra! En ridskoleverksamhet innehåller massor av arbetsuppgifter som är mycket viktigare att chefen klarar av, t.ex att skaffa lämpliga hästar, hålla i kursverksamhet, personal och arbetsledning, inköp av foder och utrustning, stallhygien och kundvård (behålla de gamla kunderna och hitta nya…) Hästarnas hälsa och underhåll är grundbulten i företaget, det ska kännas lika roligt, intressant och utvecklande att besöka ridskolan, varje gång. Det är ridskolechefen som formar eleverna, vissa måste uppfostras och andra behöver uppmuntran, precis som hästarna… Så många ridskolor som det finns i landet, hoppas man att de flesta elever får ta del av den kompetens, kreativitet och lust som måste finnas i vartenda stall. Alla ridlärare kan inte vara bra på allting, men mycket kan inhämtas med rätt hjälp utifrån. Det får aldrig bli tråkigt på ridskolan, och det måste alltid finnas möjlighet att lära sig något nytt! En ryttare som känner sig misslyckad, känner sig lika ofta misslyckad som människa. Varje ryttarelev har rätt till uppmuntran och social trygghet i stallet, den som leder verksamheten måste kunna markera, sätta gränser, uppfostra och delegera - och inte minst tillämpa millimeter-rättvisa och se till att alla mår bra!
Oavsett vad det står i ridhuschefens meriter, är det resultatet av verksamheten som speglar sig! Om tonårsgänget härskar i stallet, blir det inte lika trivsamt för alla. Ridskolor måste fungera som social mötesplats mellan alla åldrar, och en trygg plats att trivas på. Män och killar är fortfarande en bristvara i ridsport, en av anledningarna till att ridskolor formas som de gör (precis som grundskolorna.) - Lord, let me be the cowboy my horse think I am. ..Klokt sagt av en lika klok man, för länge sedan. Tillsammans med hästar lär man sig något nytt, varje dag! Att sitta på läktaren under SM i hoppning eller dressyr, eller göra ett reportage hemma hos någon framgångsrik ryttare, bjuder inte alls på samma upplevelse - som en helt vanlig dag på ridskolan. Under den här lektionen struttade stallets hjälpreda runt i manegen, och besöket i stallet (inte minst) var mycket lärorikt och av helt annorlunda stuk än trav och galoppbanan, mina normala utflyktsmål.
...bra avslutning på en lektion, eller hur? Text: Ilse Österwall Foto: Lars Karlsson/Hovtramp HB